Äntligen gick jag in i väggen

Det är absolut inte så att jag trott att människor hittar på eller förgyller, när de berättar att en sjukdom, utbrändhet eller annan mindre behaglig livserfarenhet blivit en viktig vändpunkt i livet. Jag har hört den typen av personlig historia otaliga gånger, och jag har förstått det i teorin.

 

Ändå är jag överraskad och fascinerad dels att själv ha sprungit in i den berömda väggen, och kanske sitter jag fortfarande delvis insmaskad i den, dels över att omedelbart börja se fördelar med det – på riktigt, känns det som.

Jag vill tillägga att sannolikt liknar min vägg inte din vägg, eller de tiotusentals väggar ni andra sprungit in i. Jag har aldrig för avsikt att säga till en annan människa att ”det där du pratar om, jag vet precis, jag har upplevt exakt samma sak”. Varje upplevelse är helt unik, och jag inser dessutom att min upplevelse varit i den helt milda graden av skalan. Så det är inte det jag säger.

Flera helt allmänmänskliga omständigheter i mitt liv – en flytt, en far som var på väg att dö för femtielfte gången, att ha tagit på mig för många saker samtidigt, ett par dramatiska beslut att fatta – sammanföll med vintermörker och en lättare hjärnskakning. Och plötsligt kunde jag ingenting annat än att ligga och hålla mig om huvudet, i kombination med obetingade gråtattacker, djup trötthet, uppskruvad ljud- och ljuskänslighet och noll koncentration.

I en sådan situation insåg jag vilken privilegierad situation jag är i som har ett flexibelt arbete och en omtänksam partner som lagar god mat, och som faktiskt kunde ligga under kudden i tio dagars tid och därefter gå runt i ytterligare två veckor närmast utan koncentrationsoförmåga, utan att det slog ut mitt liv alltför mycket.

Jag insåg också att jag trott att jag var immun mot stress för att jag arbetar med friskvård, och i det mesta och för det mesta tar väl hand om mig själv. Så var det visst inte, och det kändes först väldigt svårt att acceptera. Så svårt att huvudvärken blev värre.

Parallellt började självobservationer jag aldrig varit i närheten av att droppa in. Huvudvärken blev ett navigationsredskap som gav mig helt ny information om vilka miljöer, åtagande och aktiviteter som hade ett stressande innehåll. Upplevelser jag normalt sett skulle ha klarat hur fint som helst, men som jag nu insett ändå måste föras till kategorin ”icke-närande verksamhet som jag alltid bör överväga nödvändigheten av”.

I mitt dagliga liv kan jag flänga runt mellan återvinningsstationen, byggmarknaden, biltvätten, bilkön, begagnade-möbler-butiken, jordbunkarna i trädgården, målarhinkarna, datorn och köket i hög hastighet, och till och med tro att jag tycker att det är roligt. Men när jag verkligen checkar in är varken humöret, mina sociala färdigheter eller min uppmärksamhet på kroppens behov – dricka, till och med kissa, för att inte tala om äta – på topp, medan eller efter att jag kört ett sådant race.

Och hur roligt jag än har trott att det var eller hur mycket jag än trott att jag kunnat uppväga med bra mat för det mesta och tidsavgränsad yogapraxis och träning, har det sättet att rusa fram genom tillvaron helt säkert byggt upp emot det tillstånd jag fann mig själv i december 2018.

Under det praktiska lagret började jag direkt lägga märke till attityder, handlingsmönster och tankar som bidrog till, och sannolikt över lång tid, skapat det inre klimat där stressen kunde bryta igenom. Plötsligt var det inte längre möjligt för mig att upprepa den typen av dysfunktionella småvanor på autopilot längre eftersom jag fick direktfeedback i form av lamslående huvudvärk.

Jag är i full gång med att upptäcka att jag mår mycket bättre rent fysiskt när jag står kvar och pratar med den supertrevlige grannen i stället för att bara hälsa och sen fortsätta lasta trailern. Att jag ser att det är flera olika sorters grässtrån som står täckta av ett lager frost, när jag går långsamt. Att jag får en varm, expanderande känsla i bröstet när jag kelar med den gula katten som brukar smyga i buskarna.

Och att det faktiskt är skit samma om jag kommer iväg och köper den där vägghyllan eller de där blåbären eller kör iväg den där skräphögen till tippen just nu. När jag är trött ska jag vila, och jag får vara trött. Jag får ligga i soffan. Jag får vara asocial, eller social. Jag får lov att somna ikväll utan att kunna visa upp några resultat från dagen.

Jag la inte märke till att jag jagade det perfekta livet, för att jag inte gjorde det på samma sätt som i reklamen. Men på mitt eget sätt har jag trots det varit i full gång med att jaga röven ut ur byxorna på mig själv, som vi säger i Köpenhamn.

Tidigare har jag vetat allt om de här sakerna – teoretiskt. Jag har förlitat mig på mitt intellekt i den grad att jag faktiskt trott att jag praktiserade det jag visste, på riktigt. Jag är otroligt tacksam för att ha blivit precis så utslagen av mina egna blinda fläckar att jag blivit tvungen att rent cellulärt fatta det jag inte fattade med intellektet, och precis så fint att jag klarat mig från värre sviter.

Nu gäller det att hålla ögonen öppna och förnekelsen på avstånd, för att fortsätta på den linjen. Det räcker uppenbart inte hela vägen ens med massage, yoga, bra mat och sovmorgnar, heller inte med teoretisk förståelse. Det är nu – och nu – och nu – det gäller. Nu.

 

Sandra Grundstoff

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *