Kan någon provoceras till läkning?

Det är ingen hemlighet att kropp, sinne och emotioner hänger samman. Jag gissar att inte många idag – i alla fall inte bland er som läser detta – skulle protestera mot att våra sinnestillstånd avspeglar sig i olika symptom, i vår kroppshållning, i vilken grad av vitalitet vi upplever.

 

Den ende som vet i form av förstahandsupplevelse hur det verkligen står till inuti, är vi själva. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag också kunna säga att det inte verkar helt ovanligt att människor puttar undan hur vi mår, att vi inte hör eller inte lyssnar på kroppen och känslorna.

Inte helt ovanligt är till exempel att en person tror att hen fint kan klara den nivå av aktivitet hen ligger på, för att plötsligt och häftigt överraskas av intensiva stressymptom och kollapsa helt från en dag till nästa.

Så. Å ena sidan kan vi säga att vi själva vet bäst hur vi känner och hur vi har det. Å andra sidan behöver man varken vara synsk eller medial för att känna av om människor utstrålar stress, sorg, trauma, osäkerhet, återhållna självuttryck – eller harmoni, engagemang, vitalitet och glädje.

Den som arbetar med kroppen och känslorna på daglig basis har goda förutsättningar för att bli allt mer sensitiv i sina avläsningar, speciellt om man har möjlighet att stämma av sin uppfattning eller intuition mot verkligheten.

Jag har upplevt ett flertal gånger under mitt liv som kroppsterapikund – hos massörer, yogalärare, allehanda terapeuter – att få en grov förtolkning av mitt energetiska eller fysiska tillstånd kastad i ansiktet som en kall fisk. Jag tar med de mest extrema. ”Du kommer att få demens när du är gammal”. ”Ditt rotchakra är i obalans”. ”Dina ben är välutvecklade men din överkropp har slutat utvecklas”. Eller min favorit – ”allt på dig från halsen och neråt är helt avstängt” ömh, what?

Om jag skulle tolkat den sistnämnda bokstavligen, borde jag ha varit död. Den fick jag serverad framför en grupp, med ett glatt leende och sådär i förbifarten. Jag insisterade på en specifikation av vad hon egentligen ville säga till mig, och till sist hon fram något diffust om en blockering i halschakrat, eftersom hon såg att jag hade spänningar i halsmusklerna. Då kunde jag plötsligt associera igen – jag vet mycket väl att jag har spänningar i halsmusklerna! Det låter också mer hanterbart än att allt från halsen och neråt på mig är avstängt.

Därutöver har jag träffat andra behandlare som på ett finkänsligt sätt kunnat ta upp något som de iakttar och ge mig feedback som har lett till antingen ökad uppmärksamhet och förändring, eller ökad självacceptans.

Det finns olika ingångsvinklar till det att som terapeut fritt ge uttryck för det man uppfattar, och vidare, ens personliga förtolkning av det. Vissa ser det närmast som en uppgift att provocera, medan andra aldrig skulle ens delge sina tankar.

Om vi inte vågar ge uttryck för något alls, varken genom mjuka frågor eller varsamma observationer, missar kanske klienten viktig input, som kunde ha gett något värdefullt. Och terapeuten missar möjligheten att testa sin uppfattningsförmåga och sin kapacitet till att gå djupare.

Om vi å andra sidan uttrycker oss som om vår tolkning av det vi ser vore ofiltrerad och absolut och vi inte alls överväger vilka ord vi väljer, riskerar vi i stället att klienten känner sig angripen, inte kan ta till sig saker som uttrycks på ett överdrivet eller tvärsäkert sätt, och att klienten känner sig fastlåst i en negativ definition av sig själv och sina möjligheter.

En aspekt som jag finner väldigt relevant, är vad klienten kan använda våra iakttagelser till, och hur. Min partner berättade igår om ett klientmöte där han hade läst in mycket osäkerhet och stängdhet i klientens kroppsspråk, begränsade andning och inåtroterade skuldror. Han hade funderat över hur han kunde röra vid ämnet, och om det kunde vara till nytta.

Han valde att, utan att kommentera sina funderingar, gjort övningar med klienten kring att lyfta bröstet, andas djupt och utåtrotera i skuldrorna, och frågat klienten hur detta påverkade hans sinnesstämning. Klientens egen upplevelse hade varit fullt tillräckligt och inga utifrånkommande påståenden omkring hans personlighet behövdes. Det tyckte jag var ett fint och respektfullt sätt att använda observationerna utan att på något sätt riskera att övertolka eller definiera klienten.

Som kroppsterapeuter kan vi ofta se mycket och läsa mycket i kropparna hos de människor vi möter. Det är värt att fundera över hur vi vill kommunicera det vi ser, till största positiva nytta för dem som anförtrott oss sina kroppar, som så intimt hänger samman med vår upplevelse av oss själva.

 

Sandra Grundstoff,
huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning
och redaktör för Axelsons Kunskap & Inspiration

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *