Rosenmetoden rev Karins murar

I sitt bidrag till vår skrivtävling i somras berättar Karin Oswald om hur Rosenmetoden öppnade för en helomvändning i hennes liv.

– Jag håller på att utbilda mig till rosenterapeut på Axelsons, skulle jag kunna få öva på dig?
Sommaren 1999 var inte rolig. Inte alls. Två år sedan skilsmässan, och nu knakade också det nya förhållandet i fogarna. Jobbet i kassan på stormarknaden slet hårt på ryggen, och med den akademiska karriären lagd i malpåse hade jag inga framtidsplaner. Inget framtidshopp överhuvudtaget. Mitt svar till väninnan var ganska håglöst:
– Det kan du väl få.

Kroppen minns det själen försöker glömma

Rosenmetoden, berättade hon, handlade om att kroppen minns det som själen försöker stuva undan. Att ilska kan sätta sig till exempel i vaderna. Som svar på det sköljde en våg av illamående genom mig när hennes händer försiktigt lades över dem. All denna vrede och maktlöshet som lagrats genom åren, alla hånande ord som haglat över mig under skoltiden.
Medan jag tog några djupa andetag berättade min väninna vidare. Hennes försiktiga men ibland lite djupare beröring av min kropp handlade om en tyst kommunikation. Ömsesidigt lyssnande och berättande. Någon som äntligen gav kroppen sitt öra, så att den fick berätta sin historia.

“Vad är det du skyddar dig mot?”

När turen kommit till ryggen hittade hon snart den punkt som gjort rejält ont i flera veckor. Det kändes som att någon hade borrat rakt in i ryggen på mig. Terapeuten frågade vad jag kände, om det var så att jag skyddade mig från något.
– Pulsen steg, och allt rusade runt i både kropp och tankar. “Jag kan skydda mig, jag kan fortsätta så här, jag får inte släppa in någon, det går att leva hela livet bakom en mur!” var de meningar som försvaret försökte stoppa i hålet.
Med ens hörde jag hur det lät, och upprepade frågan till mig själv – ja, vad var det jag skyddade mig emot egentligen? Det är sant att man inte blir sviken lika djupt om ingen tillåts komma innanför hjärtats mur, men samtidigt var det inte underligt att inga förhållanden fungerade. Kanske var det dags att tänka om? Riva den där muren. Se vad som hände om jag faktiskt lät människor komma nära. Kanske gjorde de mer nytta än skada.

Livet är en dans på rosor – med sina törnen

De följande åren var de mest omvälvande i mitt liv. Att ändra hela sitt sätt att tänka är inget man gör i en handvändning. Självrannsakan gick hand i hand med fysisk omvårdnad, då jag fortsatte med rosenbehandlingar, massage, healing och djupavslappning. Livets stora frågor om hur jag vill må, hur jag ska nå dit och vad det är som hindrar mig varvades med stunder av att helt släppa alla tankar.
Sexton år senare har jag just firat tennbröllop med min man, och vi har två fina barn. Livet är en dans på rosor, inklusive de vassa taggarna som ibland fastnar i fötterna. Dotterns neuropsykiatriska funktionshinder har krävt nya livsstrategier. Men lärdomen från sommaren 1999 lade en stabil grund – genom att vårda både kropp och själ är det lättare att finna ork till både kamp och fest!

Läs här om vilken skillnad beröring med närvaro gör för äldre och sjuka

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *