Varför inte leva tills vi dör

Det som har fyllt riktigt mycket för mig den sista tiden är att min far dog för tre veckor sedan. Han hade varit sjuk länge, och det överskuggade en del av min syn på honom. På begravningen fick jag en starkare minnesbild av en man som levt så mycket han kunde, trots sina förutsättningar.

 

Den första krönika jag skrev, för tidningen Massage och Kroppsvård, blev refuserad. Den handlade om döden. ”Sånt vill folk inte läsa om”, fick jag veta. Det tyckte jag var synd, eftersom texten var positiv. Den handlade om att döden kan vara en god vän, om vi tillåter det.

Om vi kommer ihåg att ingenting varar för evigt, blir kanske vår relation till den här stunden annorlunda. Härliga stunder kanske kan få gå djupare in i oss, när vi accepterar och bär med oss att en stund kommer att bli den sista. Jobbiga stunder kan också få en annan färg, när vi ställer dem i relation till att inte få uppleva dem alls.

Att bli äldre är också något som tyvärr fått ett dåligt rykte i vår kultur. Något många vill undvika, gömma och operera bort. Kanske för att det att bli äldre hänger ihop med att döden kommer lite närmare.

Men vad ska vi göra med dessa mänskliga förutsättningar? Hur kan vi möta dem med en attityd som ger mening och livslust, i stället för det motsatta? Well, med döden som enda givna framtidsutsikt, har vi ju egentligen en enorm frihet. Vill vi inte alla ha så många dagar och stunder som möjligt, när vi verkligen lever?  Och även om vi är 50, 60, 70 eller 80 år gamla, så har vi dagar kvar! Kanske lite färre dagar när vi är 80 än om vi är 50, men inte ens det vet vi med säkerhet.

Zonterapeuten Torgny är 69 år och känner sig närmast odödlig. Underbart! Oavsett hur gammal Torgny blir, kommer den känslan säkert att göra att han fyller sina dagar med liv. Tänk om han struntat i att utbilda sig, bara för att han passerat 60. Då hade han inte haft lika många roliga möjligheter nu.

”Nä men det där kan jag väl inte göra, jag är för gammal…”. En fras man får höra ibland. Vad är innebörden? Att när vi uppnått en viss ålder är det inte lönt att utvecklas, eller förändra sitt liv till det bättre? En inställning värd att se över – även om det skulle visa sig att man bara hade tre år kvar att leva efter att ha gjort en spännande förändring, blir det i alla fall tre spännande år! Dessutom kanske chansen att bli 120 år gammal ökar när vi trivs med livet – det kan åtminstone inte skada.

En väldigt stimulerande aspekt av att undervisa på Axelsons är alla elever i väldigt olika åldrar som deltar på utbildningarna. Den yngsta yogalärarelev jag haft var 19, den äldsta 82. Elsie! Alla på kursen var förälskade i henne. Vilken inspiration. Hon hade massor av idéer och planer och verkade inte hänga upp sig på tankar kring hur många år hon har på sig att förverkliga dem.

Många av eleverna har varit över 65, över 60, över 50. Många har sagt upp sig, startat eget företag, skilt sig, fått nya nära vänner, flyttat, börjat arrangera retreats. Någon klok person sägs ha uttalat ”Vi slutar inte leka för att vi blir äldre – vi blir äldre för att vi slutar leka”.

De sista fyra åren av sitt liv kunde min far inte längre köra motorcykel. Men på hans begravning kom 40 vänner från MC-klubben, vänner han delat sin passion med under de föregående 13 åren. De berättade om flera situationer då han kollapsat av smärta under en resa eller en träff, men alltid reste sig och fortsatte så snart det var fysiskt möjligt för honom. De såg honom som en vänlig, envis och humoristisk kämpe, och det var härligt att få sjukdomsbilden kompletterad med allt det andra han var, allt det som han verkligen var, när kroppen fungerade.

Så fantastiskt privilegierade vi är som lever! Och i perspektiv mot döden, är det inte värt att ta lite chanser? Att sluta med det som inte stimulerar oss. Att våga riskera något. Det människor önskar på sin dödsbädd är inte att de klamrat sig hårdare till pengar och materiellt välstånd. Ingen av oss vet hur mycket tid vi har, ålder är ingen ursäkt för att inte fylla de dagar vi har med liv.

Med döden som allierad, låt oss vara modiga och lite galna. En dag ska vi mista allt, så varför inte våga? Vad är det värsta som kan hända?

***

Sandra Grundstoff
Chefredaktör för Axelsons nyhetsbrev och huvudlärare på Yogalärarutbildningen

2 Kommentarer
  1. Lotta
    Lotta says:

    Fin och tänkvärd artikel 💞
    Jag var 61 när jag blev klar yogalärare gick tillsammans med Elsie som är omnämnd i artikeln. Ångrar mig inte en sekund🤗

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *